surbulletanten

... är vi fortfarande samma människa inuti.


Skandalerna avlöser varandra i vården av våra gamla. Nu får det väl ändå vara nog!

Vad är det med oss människor, har vi totalt förlorat förståndet?  Det finns förstås många vårdhem som fungerar alldeles utmärkt bra, men jag tror att det ändå finns en sak gemensamt hos alla. Det är synen på de gamla.

Här i väst har vi fått för oss att vi blir dumma i huvudet bara för att vi blir gamla. En människa som är senil, glömsk, långsam, har nedsatt hörsel och syn är INTE dum i huvudet – bara gammal och sjuk. Det är samma människa som tidigare varit aktiv och haft ett riktigt liv ute i samhället, kanske fostrat ett antal barn. Varför fortsätter vi behandla alla gamla som små barn eller mindre vetande? Bra för att vissa funktioner försvinner med åldern, betyder det inte att vi inte har några känslor kvar. 

Tänk tillbaka själva, inte känner vi oss så mycket annorlunda i våra JAG bara för att utsidan förändrats?

Det verkar bara som alla gamla är i vägen och ska gömmas undan. Det kanske handlar om vår egen rädsla för vår egen ålderdom? Det vi inte ser finns inte.

Naturligtvis vet jag, att det finns många helt underbara och väl fungerande boenden för de äldre, men jag menar ändå att hela vår SYN på gamla är ”ute och cyklar”.

Varför tror vi att alla gamla är en homogen grupp och tycker om samma saker? Att bara ”sitta rakt upp och ner” i ett dagrum, är väl inte så värst kul för någon, vare sig man är ung eller gammal. Den bilden har i alla fall fastnat på min näthinna. Varje gång jag har besökt ett ålderdomshem har jag sett hur de sitter där och tittar rakt ut i intet. De sista åren i en människas liv måste få se muntrare ut, vare sig man är multisjuk eller bara gammal. Vad vet vi egentligen om hur mycket känslor och uppfattningar om situationen, som fortfarande lever kvar i den person som vi inbillar oss är ”helt borta och inte förstår något”?

Vad jag vill åt med det här inlägget är hur vi ser på ålderdomen här i Sverige. Vi skulle väl aldrig komma på idén att väga barnets blöjor på dagis, för att se om de kan användas igen? Eller låta barnet ligga i sitt bajs i timmar för att han/hon är dålig i magen? 

Det är lätt att glömma att det finns helt underbara äldreboenden också, där trivseln och omvårdnaden står som högsta prioritet.

Bara det här med maten, är ett jätteviktigt för måendet totalt. Den ska inte serveras i vare sig lådor eller komma från något storkök. De gamla ska känna igen maten och smakerna, och maten ska vara god och nyttig (inga svartbrända korvar). Tänk efter, hur många glädjeämnen har de att se fram mot? Därför måste man se till att matstunderna blir ett moment att längta till. Alla behöver vi längta till något, vare sig vi är unga eller gamla. Sånt försvinner inte bara för att vi blivit gamla! Alla blir vi gamla till slut – om vi har tur!?

Till sista andetaget

vill jag leva

njuta

vara den jag är

alltid har varit

se mig inte till det yttre

allt det inre lever fortfarande kvar

jag känner och är

fortfarande den jag alltid var

jag är här

Se mig!