surbulletanten

Tycker synd om alla er som inte lärt er tycka om kaffe. För det är ju en dryck som man inte tycker om från början (låter konstigt, men så är det oftast). Jag minns, hur min mormor försökte lära mig dricka kaffe, genom att ge mig ett svagt kokat kaffe och säga att det var te. Hon lyckade så klart inte med den metoden. Så småningom blev det så att jag sa "ok, jag kan ta en halv kopp" när jag märkte att fler än mormor tyckte det var besvärligt att ge mig en kopp te. Lilla mormor, du skulle se mig idag - värsta kaffeälskaren!

Idag tycker jag t o m lite synd om alla er som inte lärt er dricka den här underbara drycken. Det är underbart att bli kaffesugen (jag har inte upplevt att tedrickare utbrister "oh, vad jag är tesugen!"), och så få slå sig ner med en kopp kaffe (vanligt, traditionellt svart kaffe ska det vara). Nu för tiden kan man ju knappt beställa en vanlig kopp kaffe. Jag kommer ihåg när jag för några år sedan skulle fika på "fräcka fröken" och sa att jag ville ha en kopp kaffe. Tjejen såg helt frågande ut och undrade vad jag ville ha för kaffe. Vanligt kaffe! svarade jag och tyckte det var en märklig fråga. Det kändes som jag hade bett om något högst ovanligt. Idag ska ju kaffet drickas i höga glas och med olika smaker dessutom.

Tycker fortfarande om en kopp te (och där har jag vant mig med alla goda smaker som finns), men det blir mest på kvällen jag tycker det kan smaka gott. Bara så ni vet - jag njuter faktiskt av en kopp kaffe precis i detta ögonblick. Men inget slår den allra första morgonkoppen.



Stunden är här

den njutningsfulla

förbereder sinnena att ta emot

ljudet

doften

och så smaken…

av…

mitt älskade kaffe!