surbulletanten

... sa Strindberg.
Jag mår illa av allt som händer! Stackars människa som blev så brutalt ihjälslagen på sitt arbete. Tänker på henne och hennes anhöriga med sorg i hjärtat.

När något händer (det som inte får hända), försöker man alltid ”rentvå” sig själva med orden allt gjordes enligt våra säkerhetsrutiner. Nu efteråt visar det sig att inget gjordes rätt, vårdaren var ju helt ensam med den intagne.

Hänt går inte att göra ogjort, men vad ska man göra med mördaren och hur kommer det sig att en människa kan växa upp och bli så fruktansvärd brutal att han kan slå ihjäl en annan människa? Någonstans på vägen måste väl det ha visat sig på något sätt, så varför har ingen reagerat på ett tidigt stadium? Jag tror inte att någon föds ond!

Straffet? Min första känsla är lås in honom och kasta nyckeln eller slå ihjäl honom, men det kan man ju inte göra. Även den värste mördaren, har troligtvis en familj, som lider i tysthet när något sådant här händer.

Livet är alltid, gott mot ont eller kärlek mot hat. Några är just nu överlyckliga medan några sörjer eller är olyckliga. Gråter snart så jag byter snabbt ämne.

Jag är ju här

låt mig leva som jag är

och som jag vill

jag ser det du inte ser

jag känner det ingen annan gör

hjärtat slår för allt det vackra

den skönhet som finns överallt

öppna dina ögon och se

i regnbågens alla färger

lever det vackra i evig tid

fyll din kropp med dagens alla ögonblick

upplev det lilla undret

som växer sig stort inför dina ögon

bevara känslan i ditt hjärta

varje dag

om och om igen

Emilia fyllde 22 år i söndags och då bakade jag den här tårtan. Det är typ en Budapesttårta, men jag gjorde den rund med tre bottnar. Ovanpå är det spritsad grädde, hallon och mörk choklad.

 (min kamera är inställd på svart/vitt eftersom jag tycker porträttbilder blir så fina då)