Tisdag den 27 september
Tittade på ”det okända” igår. Programmet som tar kontakt med andevärlden. Med hjälp av ett medium ”renas” människors hus från spöken. Om det nu är så att det går att prata med andevärlden, varför i all världen ställs inte de viktigaste frågorna? Finns det en Gud? Hur är det när man är död? Finns det ett helvete? Ett paradis?
Nej, istället så säger man ”jag ser ett A, kan vara Anders” eller så säger man ”han tycker inte om att ni bygger om huset” och så kanske mediumet säger ”han skickar mycket kärlek”. Vad ska man tro egentligen? Några andar verkar inte ha förstått att de är döda och ska gå in i ljuset, så då får mediumet hjälpa till.
Vad jobbigt att inte förstå om man är död. När man väl fått klart för sig att man faktiskt är död, kan man ju dö av rädsla. Javisst ja, man var redan död!
Ska allt vara så svårt också som död, man kanske behöver få med sig en GPS så man vet vart man ska ta vägen.
Jag har faktiskt varit intresserad av sånt här under många år, och har läst massor av böcker i ämnet. Ibland har jag trott på allt, ibland inte. Man hör ju också talas om människor som upplevt en del konstiga saker som inte går att förklara, så vem vet, andarna kanske kommer på besök till oss. Hur som helst, det är nog skönt att vi inte förstår eller ”ser” allt. Själv skulle jag bli skräckslagen om jag fick besök av någon från den världen.
Jag tror på ett liv efter döden – men jag trodde ju att jag skulle bli återfödd, inte få ett liv som spöke på jorden. Det här knäcker ju hela min tro om reinkarnation.
Det kan ju inte vara helt svart när vi dör. Varför skulle människan vara sämre än naturen? Blommor och träd ”dör” på hösten och vissnar ner, men när det blir vår så blommar det till liv igen. Det tråkiga i allt är ju att vi (om vi nu kommer tillbaka på något sätt), är vi helt andra människor till det yttre. Då kan ju inte våra familjer känna igen oss!? Antagligen känner vi inte heller igen dom. Finns det flera liv? – I så fall är det nog så att våra själar får fler chanser att lära sig av livet, och försöka bli en bättre människa för varje återfödelse. Det låter ju i allafall lite vettigt.
Vad mycket man måste fundera över som människa. Hur som helst – tillbaka till dagens verklighet. Ivan är fortfarande här och nu ska vi gå ut på en liten promenad före lunch.
Hej då!
Du är gullig du, mor. :-) Jag tror egentligen inte på att människans "jag" och "själ" är något annat än vår hjärna. Räcker ju att en människa får olika typer av skador på hjärnan så förändras också delar av deras personlighet - deras "jag".
Vi kan diskutera dessa intressanta frågor när jag är hemma.
Det viktigaste av allt är ändå att man sprider kärlek. Och för mig är det finaste man kan göra att sprida kärlek trots att man inte tror på ett efterliv eller en Gud. Man är alltså god utan att man ska "belönas" av någon/något som överblickar ens handlingar.
Som sagt, vi kan fortsätta när vi ses. Det är en lååång debatt. :-D Jag respekterar allas åsikter.
