surbulletanten

... och jag (farmor) har nu haft Ivan i två nätter. Inte kom jag ihåg att det var så jobbigt att ha småbarn. Ivan är ju jättesnäll egentligen och är inget gnälligt barn, men man blir trött i alla fall. Det var ju ett antal år sedan mina barn var små och vaknade på natten. Hela mitt hus var visst överbelamrat med en massa farliga saker för ett litet barn, som kryper och reser sig upp överallt. Så nu står det mesta högst upp på bokhyllan. Kökslådor och skåp det är intressanta grejer det. Alla leksaker är totalt onödiga, det räcker med allt annat som finns i mina skåp - för att inte nämna tidningskorgen.

Att passa någon annans barn, det är mycket jobbigare än att passa sina egna. Eller kan det bero på att jag är gammal nu? Hur som helst, jag förbannar trappan upp till övervåningen, den har har aldrig förr verkat så jobbig som nu.
Mitt i allt så är det helt underbart och fantastiskt. Ett leende eller uppsträckta små armar mot mig, gör mig alldeles knäsvag av lycka. Att barnbarnen är livets efterrätt, det är faktiskt sant. Men som allt annat i livet - ibland blir man så trött att man inte tror att man ska klara det, men efter en stund så har man fått nya krafter igen. Barn är helt enkelt helt underbara (för det mesta).
Ivan sover nu i vagnen ute på altanen. Vi var ute på en liten promenad och han somnade.

Jag springer hela tiden fram och tillbaka och kollar honom, men han verkar sova lugnt. Min väninna som var i USA kommer på besök idag. Hon stannar över natten (hon och hennes hund), så vi får se hur Ivan reagerar när han ser hunden.  Det blir säkert inga problem, om han nu inte drar honom i svansen. Nej, Sune som hunden heter, är jättesnäll och van vid små barn.

Plikten kallar nu - vi hörs!