surbulletanten

För några dagar sedan såg jag något som jag aldrig någonsin sett tidigare. Kom och körde inne på vår gård och då såg jag något, som jag först trodde var en katt, sitta och äta på en död fågel. Gissa om jag blev snopen, det var ju ingen katt utan en uggla! Jag hann tyvärr inte se den någon längre stund eftersom den blev rädd och flög iväg. Jag tror nog att jag aldrig någonsin har sett en uggla i fritt tillstånd. Det konstiga var att det var i fullt dagsljus, jag som trodde att alla ugglor bara var vakna nattetid.

Hann ju inte direkt artbestämma den på så kort tid, så jag har ingen aning vilken sorts uggla det var – men tro mig, det var en uggla!

Ibland tror jag att vi bor i rena rama skogen (fast det gör vi ju inte alls). För ett par år sedan såg jag en räv knalla förbi utanför staketet och även en gång när jag kom körande ute på stora gatan sprang en räv över. Det är minsann inte bara harar, rådjur och fasaner vi delar vårt område med. Så länge de inte kommer för nära så kan jag tycka att det är rätt så fascinerande att ha lite vilda djur inpå knuten.

Vet inte varför mina tankar plötsligt for iväg norrut, närmare bestämt till Högakustenbron som vi åkte över i somras, på vår väg till fina Söråker. Den här dikten kom till då. Ni ska veta att, är det något jag är livrädd för, så är det höjder och broar över vatten. Denna lilla dikt kom till då när jag befann mig i "farans" centrum.

Under bron

på bron

på långt håll syns den

stor och mäktig reser den sig

undrar tyst om jag klarar det

nu närmar den sig     överfarten

böjer ner huvudet i mitt knä

händerna över ansiktet

vill inte se

inte uppleva

bara se mig på motsatta sidan

måtte det gå fort     tänker jag lika snabbt

äntligen fast mark

vi klarade det jublar jag        men ohörbart tyst

fasansfulla, jädrans hemska konstruktion

aldrig mer          men jag måste väl komma hem igen?