surbulletanten

Matlådor! Varför är det så svårt att hitta på vad man ska lägga i dom? Emilia ska jobba em och kväll så det är därför jag har haft problem att hitta på vad det ska bli för mat idag. Det slutade med en makaronipudding gjord med  kalkonbacon.

Det blåser en hel del och därför undrar jag hur det ska upplevas av familjen Nilsson (min dotter), som ska ut på Ålands hav idag. Jag som är en ganska van "kryssare" räds inte lite gung på havet. Inte till Åland iaf eftersom båten mesta tiden går i skärgårdsvatten och bara ett par timmar på öppet hav.
Andra bullar var det för några år sedan när jag och en väninna skulle åka till Riga. Jag hade fyllt år och min väninna överraskade mig med den här resan.

På terminalen var vi glada och uppspelta inför äventyret, och när vi skulle gå ombord såg vi en stor, fantastisk båt framför oss. Men si den skulle vi gå förbi, där bakom låg den, "farkosten" som skulle ta oss till Riga. Min första tanke var "aldrig i livet att jag går ombord på den där båten", men det gjorde vi. Alla ni som kryssat vet att man får gå ombord genom en landgång in till en stor och välkomnande båt. Men till den här skutan, fick vi gå in via däck in i en liten dörr, till ett litet utrymme, med en liten hiss och där "hissmannen" ville trycka in alldeles för många i hissen. Väl uppe på våningen där vår hytt skulle finnas, möttes vi av en dam som skulle visa oss vägen. Korridoren var så smal och trång att man knappt inte kunde gå två i bredd.

När hon låste upp hyttdörren fick jag känslan att jag var i ett fängelse och just skulle visas in i min cell. Det var den minsta och sjabbigaste hytt jag någonsin sett. Först stod vi bara tysta och tittade på varandra sedan kom det hysteriska gapskrattet. Vi hade beställt A-hytt, vilket betyder fönsterhytt och visst fanns det en fönster! Ett runt litet äckligt fönster med lucka (ni vet en sån där som man kan se i filmer från gamla lastfartyg). Alltså inte vad vi hade väntat oss precis.

Men, man får göra det bästa av allt, så vi började med en liten rundvandring på båten som skulle ta oss över havet mot Riga. Ju mer vi såg, desto oroligare blev vi. Ingen av personalen talade svenska eller engelska och det gjorde mig än mer orolig. Ja, detta hände faktiskt på 2000-talet.

Följande natt satte spår i mig för resten av livet. Det började nämligen blåsa upp riktigt ordentligt under kvällen. Det gick inte att gå utan att nästan falla omkull och glas och porslin skramlade hela tiden. Men försöka sova måste man ju ändå. Min kompis somnade i nederslafen och jag satt ihopkrupen i överslafen och var så jäkla rädd att det finns inte. Jag såg Estoniakatastrofen framför mig när vågorna slog mot det lilla fönstret sju våningar upp. Det slog och levde på hela båten och jag bad Gud att hjälpa oss överleva detta. Samtidigt sa jag till mig själv att ta flyget hem om vi överlevde detta inferno.

Vi klarade natten (med nöd och näppe tror jag). Anlände till Riga och kände mig helt ointresserad av den uråldriga staden. Än idag känner jag att jag aldrig vill återvända dit. Självklart så förstår jag att det var båtresan som påverkade mitt intryck av staden.
Det värsta var att vi skulle ju hem också - och det med båten igen (för inte var det tal om att köpa en dyr flygbiljett inte).

På hemresan fastnade vi i den lilla hissen och det allra längst ner i båten! Vi hade träffat en kvinna (som sa sig vara en van resenär på den här båten), och vi hade precis varit i hennes hytt som låg längst ner. Som om vi inte var rädda nog, så sa hon "om något händer med båten så fälls en grind ner där och då tar vi oss inte ut".
Min väninna som är hissrädd ville knappt kliva in i hissen, men det var det enda vi kunde göra. Hissen hoppade igång och vi hann åka en halv våning då den plötsligt stannade.
Nu sjönk min väninna ihop på golvet och skakade i hela kroppen, medan jag och den andra kvinnan försökte se så orädda ut som det bara gick. Ute var det i det närmaste full storm och nu kände även jag hur rädd jag var. Skulle mitt liv sluta så här och då liksom tände det till hos oss alla. Vi började banka och skrika och självklart trycka på alarmknappen. Inget hände och jag funderar än idag på om alarmet hördes på båten eftersom ingen kom till undsättning. Efter många sparkar på dörren så hoppade hissen plötslig till och åkte uppåt.

Uppskärrade sökte vi upp det som mest liknade en reception och frågade varför vi inte hade fått någon hjälp. Personen kunde en mycket knapphändig engelska och fattade nog inte vad vi råkat ut för.
Jag har nog aldrig känt mig så lättad som när jag fick kliva i land i Stockholm efter mitt livs värsta båtresa.

Naturligtvis klagade min väninna till rederiet, men vi fick aldrig något vänligt eller förstående svar. Därför aldrig mer Riga (även om jag nu tror att just den här båten är historia).

Men därefter har vi varit ett antal gånger i Tallin och vi fullständigt älskar den staden och vårt underbara Spa-hotell. Båten dit är också en jättefin båt med bra personal och bra service.

Ta det lugnt i blåsten!

Ps! Jag gillar fortfarande att åka på kryssning