surbulletanten

... och jag kände hur det värmde till i hjärtat. Detta är väl ändå bevis nog, att allt vad vi ger ut påverkar andra människor. Om en liten bebis på sex veckor redan har en sån stark förmåga, betyder det ju att vi alla har den förmågan redan från födelsen. Var på vägen glömmer vi bort det? Vad vi uttrycker med kroppen är minst lika viktigt (om inte viktigare) som de ord som kommer ur våra munnar.

I skolan är det självklart att alla barn ska lära sig att läsa och även att prata inför andra. Man fokuserar hela tiden på orden, som naturligtvis är viktiga, men varför inte lära barnen att kroppen också talar sitt egna språk? Vi vuxna vet ju, att alla utstrålar olika känslor med kroppen. Ibland medvetna, ibland omedvetna. Vi kan utstråla intresse, nonchalans, ilska, glädje, tristess, avsky och mycket, mycket mer, med bara våra kroppar.
Varför får man inte lära sig det redan som barn i skolan?

Dessa funderingar väckte alltså Ivans leende hos mig. Man blir så himla klok när man umgås med de små liven.

Den talar till mig

känslan jag har

att jag besitter en kraft

att förändra tanken

den som styr och leder

för mig bakåt

eller framåt

hur jag formar tanken

är avgörande för morgondagen

Vilseledd på vägen

naivt bedragen i kropp och själ

förändrade tanken

kraften och förmågan

glömde styrkan någonstans

bortom vetskapen

om tankens förmåga

där mirakel kan ske

kännbara

avgörande

Sinnet påverkas starkt

förändringen har skett

klarhetens ljus lyser upp vägen

inga yttre tecken

bara jag ser

känner och förstår

enkelheten

det är så det är

ett enda ord

ger en känsla

väcker en tanke

orsakar en handling

ger ett resultat

Allt betyder något

allt är avgörande

det är nu jag skapar

för sedan

för det vi kallar mirakel

det vi skapar i vår tanke

är fortsättningen

på det underbara vi har

Livet