surbulletanten

En lång tid har passerat sedan sista inlägget jag gjorde någon gång i somras. Inte lätt att veta var jag ska börja berätta min historia igen. Jag börjar helt enkelt så här, jag börjar i januari 2012 med att berätta om den panikattack jag fick. Det är en viktig sak eftersom den har förändrat mig och jag har inte känt att jag orkat dela med mig av något tidigare. Av någon anledning ville jag plötsligt skriva idag så jag hoppas att ni där ute inte har gett upp hoppet om surbulletanten och att ni vill följa mina tankar lite då och då.  Kan inte lova att jag ska blogga flitigt som tidigare, men jag ser det här som ett positivt tecken för min egen del.

En liten återblick...

2012

Känner mig lite down idag (numera ska man visst blanda in lite engelska i svenskan, eller..?). Om sanningen ska fram så är det inte bara idag. Det händer allt oftare ska jag erkänna. Gud vete varför? Under dessa perioder (nej, nu låter det ju som om jag var psykiskt sjuk på allvar), nej det är nog bara lite "saknadskänslor" som jag bär på.

Det har hänt en hel del hittills under det här året, och jag tampas med en massa olika känslor. Jag har fått två diagnoser som tagit hårt på mig, panikångest och artros i halsryggen. Dessutom har jag en hittills outredd smärta i svanskotan. Eftersom jag har en historia av ryggproblem som jag opererats för, är jag rädd att även detta beror "något fel"" som inte går över utan någon åtgärd.

Det jag nu ska berätta är något man egentligen inte pratar med folk om (annat än med de allra närmaste förstås), men jag vägrar att "tiga och skämmas" för något som jag inte kan rå för. Inte fasen tiger man om andra sjukdomar. Jag tror tvärtom, att det kan vara bra, rent av jättebra, att alla där ute som drabbats av panikångest, upptäcker att vi är många, många som fått den diagnosen.

Panikångest!!! Det absolut otäckaste man kan drabbas av (kanske med liiite överdrift), men skrämmande var det ska ni veta. Hade nästan glömt bort att jag lidit av detta kanske omkring 23-24 år sedan. Med hjälp av en hel del mediciner och annan behandling, trodde jag att det var historia. Idag känner, tack o lov, sjukvårdspersonalen till vad det handlar om. På 1980-talet hade man ingen aning och kunde inte förvänta sig någon förståelse från läkarna. Det enda de gjorde var att skriva ut starkt beroendeframkallande läkemedel och sedan var det bara adjö!

Så en morgon i januari, vaknar jag och känner direkt en obehaglig yrsel när jag går upp. Det kändes som om golvet och väggarna rörde sig och jag visste knappt vad som var upp och vad som var ner. Därefter kom hjärtklappningen och kraftiga värmevallningar i hela kroppen. Blev naturligtsvis skiträdd och trodde min sista stund var kommen. Försökte lugna ner mig och ansträngde mig att göra en massa saker hemma, så att hjärnan skulle fokusera på nåt annat. Inget hjälpte så till slut låg jag knäböjd över sängen och bad Gud om hjälp "om jag måste dö nu, varför på detta oerhört plågsamma och skrämmande sättet?" Ja helt ärligt, så gjorde jag det i min stora rädsla.
Sedan ringde jag 112 och ambulansen kom. Skakade så att jag inte kunde hålla ett glas vatten och när de satte på EKG sladdarna tänkte jag "aldrig att de hinner få fast allt det där innan allt tar slut". Det funkade inte direkt och då kom min tanke "att min kropp redan lagt av". Så här efteråt kan jag skratta åt mig själv, men då var det största allvar.
Ambulanskillarna var verkligen empatiska och gjorde allt för att lugna ner mig. EKG:t var bra och så åkte vi till sjukhuset.

Fick träffa världens mest empatiska personal (även om jag inte såg det på det sättet just då). Fick klargjort med tydliga ord "du kommer inte att dö av det här och hur otäckt det än känns, så är det en panikattack som är helt ofarlig". Med lite lugnande medel i kroppen fick jag sedan åka hem.
Senare på kvällen ringer sköterskan och frågar hur jag mår. Har väl aldrig tidigare upplevt en så underbar sjuksköterska som brydde sig så mycket. Klart jag skickade in en "Dagens ros" till henne.

Med lite medicin som hjälp så mår jag bra nu, även om rädslan att det ska hända igen, alltid ligger på lut.  Veckan efter att det här hade hänt, fick jag diagnosen artros.

2013

Drygt ett år senare är min situation värre än någonsin. Trots KBT (kognitiv beteendeterapi) har panikattackerna eskalerat och det går inte en enda dag utan ett eller två anfall. En sak som ändå räknas som en framgång må väl vara att jag lärt mig ”vänta ut” attacken och inte längre ringer 112. För den skull inte sagt att jag inte blir rädd – jag blir så in i helsicke rädd när det känns som jag skulle tuppa av, hjärtat slår fort, jag får som en boll i strupen och därmed svårt att andas och dessa otäcka värmevallningar som snabbt rusar genom kroppen samtidigt som jag mår illa ända upp i öronen.

Tack o lov så sover jag lugnt och skönt. Det är då min kropp får en total avslappning och jag känner mig nästan som ”pånyttfödd” första minutrarna efter jag vaknat (oftast iaf). Sedan fortsätter oftast dagen som den alltid gör – okontrollerbar funktion i hjärnan som ”nu bara väntar” in en attack.

Självklart äter jag en massa medicin som hjälp och jag har också turen att ha en läkare som gör vad han kan för att hjälpa mig.

Det jobbigaste med det här är att det inte går att förklara känslan man har vid en attack – så hur ska man få sina närmaste att förstå när det egentligen inte alltid syns utanpå? I mitt fall reser jag mig upp och går iväg (för att försöka rusa ifrån känslan kanske).

Jag är så trött, helt slutkörd och känner egentligen att jag bara vill sova bort eländet. Just nu orkar jag inte ens fortsätta skriva mer (inte just nu iaf).

En hjälp, som gjort att jag inte känner att jag är ensam om detta hemska, är att flera drabbade börjar prata och skriva öppet om det här som uppenbarligen fler än jag lider av.

Bedövande

sövande

förlamande är känslan jag vaknar i

Sover jag eller är jag vaken?

Medvetandet känns ändå närvarande

men ändå inte…

Prövar att röra fingrarna

ett djupt andetag följer

Jag går upp!

Tanken förföljer mig ut i köket

Vad hände?

Känner då plötsligt hur allt tar fart

det välkända scenariet är på gång…

mitt huvud känns plötsligt trångt

Kan ett huvud kännas trångt?

Inget mer behövs för att on-knappen aktiverar reaktionen

Jag vill fly!

Bort från det som nu händer

Stannar upp i tanken

bara en halv sekund…

Har jag känt så här förut?

Ja! Nej! Självklart! Kanske inte…

Då händer det alltså nu…

Någonstans vägrar jag acceptera det

Bara av viljan ”bryts” scenariot

Det scenario som skapats av det omedvetna

Ostyrbara

Känner då ”jag har makten”

Jag kan förändra!

Det går!

Jag vill!