surbulletanten

Bestulen

lyssnade

men förstod inte

följde bara med

bestämda steg

förde oss vidare

tankarna fanns inte

hade ingen plats

i den värld

som nu var min

glömde bort

att jag var jag

tron på mig

att jag kan

nu förstår jag

äntligen ser jag

det var inte rätt

känner mig bestulen

på kraften jag hade

på den tro som fanns

aldrig mer

ska jag sälja

min själ!

Vinden är

den finns och känns

ibland som en smekning

ibland stormande obehaglig

och isande kall

olusten sprider sig i kroppen

kyler alla känslor

vill fly bort från greppet den fått

obehaget stegras snabbt

pulsen ökar

då händer det jag önskat

jag ser äntligen förändringens glänta

den ljumma fläkten som kommer

smeker varsamt min kind

medan jag njuter av värmen den ger

förtrollas min själ av dess näring

njutande av det enkla

fortsätter jag min vandring

och låter den milda blåsten bli min följeslagare.

Förflyttar mig en stund

i tanken

till en plats

där allt är annorlunda

där det känns varmt, inbjudande och gott

gräset är grönt, mjukt och lockande

sanden är mjuk och len mellan tårna

vattnet är alldeles lagom för att ge svalka

Barnen leker vid stranden

här byggs sandslott

små tårtor tar form

vattnet rinner i små grävda diken

små sandiga fötter trampar på filten

solbrända och glada barn

matsäcken smakar bra tillsammans med den ljumma saften

lillen blir trött och somnar i skuggan under trädet

Passar på att ta ett dopp

svalkar underbart

plaskar tillsammans de större barnen

känner mig glad och avspänd

det här är sommar när den är som bäst

skakar av den sandiga badhandduken

virar den runt min kropp

och sätter mig på filten

njuter av dagen

av allt jag har

Det börjar skymma

dags att packa ihop

jag ska bara bada en stund till, ropar någon

vi går mot bilen och packar in våra saker

vi är alla lite trötta

efter en helt fantastisk sommardag

lite kvällsmat fixas

handdukar och badkläder tvättas

lite rödbrända ryggar smörjs

innan vi alla säger god natt

med orden:

Det här gör vi om i morgon!

Lite minnen från somrarna när barnen var små. Vi brukade åka till Sjöängsbadet i Grensholmen, för där fanns vårt sommarparadis. Regnade gjorde det aldrig! Jo, det är klart att det gjorde. Jag minns så klart också dessa regn- och åskväder då vi fick skynda oss att plocka ihop våra saker för att springa till bilen. Men när man som jag nu gör, tänker tillbaka, då tänker jag ju bara på alla dessa varma och underbara dagar vi tillbringade där.

Lite sköna sommartankar medan det snöar för fullt ute – det är precis så man ska handskas med tillvaron – tänka tillbaka på en stund då man kände sig glad och lycklig.

... och jag kände hur det värmde till i hjärtat. Detta är väl ändå bevis nog, att allt vad vi ger ut påverkar andra människor. Om en liten bebis på sex veckor redan har en sån stark förmåga, betyder det ju att vi alla har den förmågan redan från födelsen. Var på vägen glömmer vi bort det? Vad vi uttrycker med kroppen är minst lika viktigt (om inte viktigare) som de ord som kommer ur våra munnar.

I skolan är det självklart att alla barn ska lära sig att läsa och även att prata inför andra. Man fokuserar hela tiden på orden, som naturligtvis är viktiga, men varför inte lära barnen att kroppen också talar sitt egna språk? Vi vuxna vet ju, att alla utstrålar olika känslor med kroppen. Ibland medvetna, ibland omedvetna. Vi kan utstråla intresse, nonchalans, ilska, glädje, tristess, avsky och mycket, mycket mer, med bara våra kroppar.
Varför får man inte lära sig det redan som barn i skolan?

Dessa funderingar väckte alltså Ivans leende hos mig. Man blir så himla klok när man umgås med de små liven.

Den talar till mig

känslan jag har

att jag besitter en kraft

att förändra tanken

den som styr och leder

för mig bakåt

eller framåt

hur jag formar tanken

är avgörande för morgondagen

Vilseledd på vägen

naivt bedragen i kropp och själ

förändrade tanken

kraften och förmågan

glömde styrkan någonstans

bortom vetskapen

om tankens förmåga

där mirakel kan ske

kännbara

avgörande

Sinnet påverkas starkt

förändringen har skett

klarhetens ljus lyser upp vägen

inga yttre tecken

bara jag ser

känner och förstår

enkelheten

det är så det är

ett enda ord

ger en känsla

väcker en tanke

orsakar en handling

ger ett resultat

Allt betyder något

allt är avgörande

det är nu jag skapar

för sedan

för det vi kallar mirakel

det vi skapar i vår tanke

är fortsättningen

på det underbara vi har

Livet

Dag 2 av firandet började också bra. Fick present nr 2 (en halskedja med ett litet hjärta) av Ibrahim. Sedan satte vi gång och fixade till kalaset. Han bakade en tårta (för första gången) och jag gjorde färdigt den cheesecake som jag påbörjade igår. Hoppas den blir god, för det var första gången för mig.

Försökte verkligen piffa till mig idag. Men ibland går det inte så bra. Känner mig inte lika vacker på utsidan som jag känner mig på insidan. Kan det kanske ha med åldern att göra? Som alla andra kvinnor så säger jag istället ”jag har inget snyggt att ta på mig och håret lever sitt eget liv – det är hela anledningen!”

Solen skiner och det ser jätteskönt ut (när man som jag sitter inomhus), men tyvärr det är svinkallt ute. Nu kan ”gästerna” eller min kära familj, komma när de vill – jag är redo.

Ha en fortsatt fin helg!

Min födelsedag - hurra!

Egentligen ska man väl inte hurra och fira att man blir äldre, men jag resonerar helt annorlunda. Jag firar att jag lyckats hålla mig levande  så länge. För om man tänker efter, det finns ju massor av farliga, rent livsfarliga saker man kan råka ut för under ens liv - och jag har klarat mig i hela 63 år! Hurra alltså!
Man får anpassa sitt tänkande dag för dag, för att må bra.

Idag händer väl inte så mycket, ska fira imorgon när barnen kommer hem. Idag ska jag bara njuta av dagen och äta en bit tårta förstås.

Jag är som en flaska vin - blir bara bättre och bättre för varje år

Nu ska jag bli riktigt stursk (heter det så?) och påstå följande: Jag kan sköta hela kommunens anställdas arbete, och det med en hand!  Det är väl bara att sitta i telefon och ljuga så mycket man bara kan. De som ljuger bäst kanske får någon slags premie.

Vad är det för inkompetent folk som ansvarar för människors öden? Har idag och igår varit i kontakt med flera personer som jobbar inom kommunen för att hjälpa människor som har problem eller hamnat i svårigheter av olika slag.
Nu gällde det här ärendet inte mig personligen, men jag är en människa med empati, och ställde därför upp med att hjälpa till.

Ska försöka förklara vad som har hänt. Den här personen saknade lägenhet och fick från den 16/2 igår, en egen lägenhet. Hon har en bostödsperson i kommunen som ska hjälpa henne och dessutom en kvinna på socialen som handhar hennes ärende. Över en månads tid har dessa vetat om att hon skulle flytta in i lägenheten igår och att då elbolaget skulle få order att sätta på strömmen till den dagen. En depositionsavgift på 1300:- skulle soc betala in och skicka kvittot till elbolaget. Allt detta lovade de göra så det var klart på inflyttningsdagen.

Jag följer med henne för att hjälpa till att fixa iordning lägenheten. Vi möts av en snuskigt smutsig lägenhet som inte blivit städad som de också lovat, och ännu värre, det fanns ingen ström. Man blir jättearg och först ringer jag hyresvärden och snart kommer ett par personer och städar bort det värsta. Men dammsuga gick ju inte utan ström.
Sedan kommer lastbilen med alla möbler (fortfarande strömlöst). Ringer upp ansvariga personer i kommunen, och de ljuger mig rakt i ansiktet och säger att de faxat in kvittot till elbolaget idag. Elbolaget meddelar mig att elen sätts på dagen efter betalningen. Katastrof, man kan ju inte bo i en lägenhet utan el. De hänvisar till släktingar. Hon betalar hyra från idag, ska hon då behöva sova hos någon annan?

Det blev så, och idag åker vi tillbaka till lägenheten. Ingen ström idag heller! Jag höll på att explodera av ilska. Ringer upp elbolaget och frågar varför. Avgiften betalades in idag och då sätter vi på elen i morgon, svarar de. Nej det går inte utbrister jag, avgiften betalades ju igår. Då¨visar det sig, att kommunens folk helt enkelt haft mage att ljuga för mig. Hur fan kan dom?
Kan inte räkna upp alla samtal jag haft med dem fram och tillbaka. De har ingen medkänsla med människor, hur deras nonchalans drabbar personen ifråga.
Återigen hade hon ingenstans att sova och vi fick försöka ordna detta. Kan man lita på att elen är på imorgon? Om inte drar jag dit tidningen och TV4, jag lovar. Så här får man inte behandla folk, det visar att de ser ner på alla som söker hjälp och därför tycker de antagligen att de inte är värda någon respekt över huvud taget.

Men de vet inte vem de har att göra med - sånt här går jag igång på med alla växlar i.

Främmande

och kall känns dagen

då kom sanningens verklighet

närmare än någonsin förr

slumrande iakttagelse gav en vrångbild

sirligt utmejslad ur livets stam

stod den där som en uppenbarelse

uppkommen ur gårdagens ångest

i dimmans otydliga rörelse

steg den till oanad höjd

då stegen tog slut

mot en hindrande vägg

stötte till och försvann

i djupet

där all ångest fanns kvar

frågorna som aldrig fått svar

slumrande tillit förgjorde den kraft

som tidigare fanns

Hopplösheten stegrade sig framför mig

långsamt och tyst

obemärkt bemästrade den mitt allt

det som fanns så tryggt

väl dolt av det yttre

uppenbarades så tydligt

hur skrämd jag nu var

allt föll samman

saknade kraft att ta emot

omvälvande och segervisst

kvävde den allt

det som tidigare fanns

Överrumplande

starkt

men diffust

uppenbarade sig så

den nya dagen

som gick mot nya mål

en insikt om förlåtelsens magi

där du ger det värdefullaste du har

den tillit som sveks

som stora sår gav

med kraften du ägde

öppnades en ny väg

till sanningens värld

där du nu bjöd in

i förtroendets kärna

äger samförståndet frid

Jag lovar

jag lovar

jag lovar

sista gången gillt.

Tankarna fyller mig

Det är nu det händer

Allt som var framtid

En dröm

Något du ville

Önskade

Det är nu

Känslorna far runt

Tankarna snurrar

Min oro

Blandas med din lust

Din förväntan

Längtan

Du kan och vill

Mer än någon ser

Ingen tror

Ingen förstår

Det du känner

Din förmåga

Dina tankar

Funderingar

Det du kan och vill

Kärleken är stor

Jag tror på dig

Tomheten är stor

Saknaden

Vill se dig

Alltid

Finns här för dig

Alltid

Älskar dig

I evighet

Tror på dig

I evighet

Du kan

Du kan

Du kan

Viljans attraktion styr

framåt i tid och rum

oavbrutet sökande

styrd av önskningar

drömmar och lust 

Visionen om idag

imorgon

och framtiden

i tanken om allt

styr du mot slutet

oavsett din dröm om evighet

din egen förträfflighet

att du är annorlunda

i ditt liv

i din värld

är allt annorlunda

evigt

och ständigt drömmande

Livets röda tråd

klarhetens mening

attraherade mitt inre

stärkte

och styrde mina steg

framåt i tid och rum.

”Det är fint bara det är rent.” Den meningen fastnade hos mig när jag läste den. Det är så sant!

Har ni sett teveprogrammen om alla dessa samlare? Det var det värsta jag någonsin sett. En kvinna levde i en sån misär med skräp, kartonger, kläder, konserver, tomflaskor, och gud vet vad, fanns precis överallt i hennes hus. Köket var överbelamrat från golv till tak, likaså sovrum, vardagsrum, badrum och hall. Mitt i allt skräp fanns också en bur med två illrar. Det var smutsigt och äckligt överallt. Hur kan en människa leva så, är naturligtvis en berättigad fråga.

Den som uttalade dessa ord, har naturligtvis rätt. Det finns ju inget äckligare än när folk inte kan hålla någorlunda rent omkring sig. Stökigt men rent – det känns okej för mig. I en barnfamilj är det inte alltid så lätt att hålla det snyggt och prydligt hemma. Jag vet så väl, hur svårt det kan vara att försöka få barnen att lägga var sak på sin plats. Jag minns tillbaka på morgnarna när barnen gick i skolan. Det slog aldrig fel, varje gång det var gympa på schemat, sprang de runt och letade efter sina gympaskor och kläder. Andra dagar var det kanske matteboken eller något annat som plötsligt ”sprungit” bort. ”Var sak på sin plats, då hittar du alltid dina saker” var ett mantra jag alltid försökte pränta in.

De lärde sig aldrig, det var jag som sprang som en toka och alltid plockade efter alla. Kanske var det därför de aldrig tog in mitt budskap på rätt sätt? Man gör ju så, vi mammor, för vi orkar ju inte med allt letande dag efter dag.

Numera, när barnen är utflugna, vem kan det då vara som slarvar bort allt som jag inte hittar? Jag lägger ju alltid ”var sak på sin plats” eller..? Ser mig själv som en ganska strukturerad person (men bara när det gäller vissa saker). Papper och dylikt gillar jag att ha ordning på och brukar sortera in i pärmar. Jag gillar ordning och reda, var sak på sin plats o s v, men det är inte alltid så lätt att efterleva. Är man flera i hushållet, kan man alltid skylla alla fel på någon annan, men som nu, det är bara gubben och jag hemma. Då måste det naturligtvis vara HAN som stökar till överallt!

Ja, då vet vi det och behöver inte diskutera ämnet mer – men tyvärr, det är ju inte hela sanningen. Jag kan också slarva (ibland bara förstås), men som jag sa gillar jag att ha struktur på saker och ting. Förvaringsmöjligheter är A och O i den frågan.

Vi bor stort, men har ändå trångt med garderober och skåp, och då får inte hur mycket som helst plats. Man kan ju inte hålla på och knöla in i skåpen hur länge som helst. Dessutom är min gubbe faktiskt en liten samlare, inte jämförelsevis som på teveprogrammen, men ändå. Han gillar att spara saker och aldrig kasta bort något som faktiskt går att använda. Jag lever mera efter principen ”en sak in, en sak ut”. Där krockar våra viljor rejält.

Nu ska jag leta efter…………

Ha en riktigt skön helg! Kram till alla mina läsare och speciellt till Elias, Birgitta och Ingrid som alla kommer med så positiva och uppmuntrande kommentarer. Ni ska veta att jag blir jätteglad!

Barnfattigdomen ökar i Sverige diskuterades på Debatt. Ställer mig då frågan: är det verkligen sant?Vad menas då med fattigdom? Är man fattig bara för att man inte kan åka på utlandssemestrar varje år? Eller att man inte kan ge barnen den senaste modellen på mobilen eller en Ipod? Att man inte har den största platteven som finns, eller det senaste TV-spelet? Jag bara undrar. 

Dagens barn är oerhört bortskämda med prylar, som vi antagligen ger dem för vårt dåliga samvetes skull. Dagens föräldrar har ju inte tid med sina barn, men det är inte deras fel. För att överleva ekonomiskt måste bägge föräldrarna arbeta. Det är politikerna det hänger på. När ska de begripa att barnen behöver närheten till en förälder när de kommer hem från skolan och tryggheten det innebär?  Kanske går det att jobba mindre och på så vis få mer tid för barnen? Det betyder såklart mindre pengar, men man behöver inte alla dessa statusprylar. Då är det inte fattigdom, det är ett medvetet val man gjort för att få mer tid med sina barn, vilket är en bra investering för framtiden.

 Fattiga barn? Jag har faktiskt svårt att tro på det. Kanske är det så att föräldrarna väljer bort maten för att barnen ska kunna få alla dessa ”måsteprylar”. Jag är inte dummare än att jag förstår att många familjer har det jobbigt att få pengarna att räcka till. Men är det fattigdom? Allt måste vara så perfekt nu för tiden och det ställer alldeles för höga krav på föräldrarna. Ingen vill ju att deras barn ska bli utfrysta och mobbade, vilket kan inträffa om kamraterna märker att han/hon inte har de modernaste prylarna eller kläderna.

 Fattigdom är för mig något helt annat. Kanske har jag fel eftersom jag inte har något vetenskapligt underlägg, men jag skriver ju inte i ett faktamagasin, så jag tillåter mig att bara ”tycka till” i frågan.

Solen skiner

Månen blänker

Vet ni vad jag tänker?

Jo, en ny dag är här

En vän som står mig när

Inget att ta för givet

Man vet inget om livet

Jag vill bara vara

En i livets skara

Vara glad och må bra

Innan det är dags att dra

Det snöar

Innan det töar

Du ska leva ett rikt liv

Innan du tar ditt sista kliv

Solen skiner

Månen blänker

Vet ni vad jag tänker?

Jag är här

Och i livet så kär

Jag gör vad jag vill

Så ligger det till

Mitt liv är mitt

Inte ditt eller ditt

Tänder ett ljus så stilla

Tar ett glas vin i egen villa

Lugn och ro

I själ och bo

Jag är den jag är

Lite galen men väldigt när

Solen skiner

Månen blänker

Nu vet ni hur jag tänker.

Långt, långt bortom hav och strand, bortom dagarnas oro och strid.........

så börjar den Luciavers jag läste som 13-14-åring.

Varför kommer jag ihåg varje liten stavelse i den – när jag glömt så mycket annat som är viktigare?

...där bor i drömmarnas land, i en värld utan rum och tid........

så fortsätter den. Fråga mig om något annat som jag kunde utantill i den åldern – just det, minns inget alls.

Hur kan det komma sig att jag så väl minns dessa tre långa verser?

En mattelektion jag inte glömmer

KPT genom 100

Om du blir väckt mitt i natten ska du kunna rabbla KPT genom 100 – så djupt ska det vara rotat, sa min mattelärare.

Kapitalet x Procenten x Tiden delat med 100

Nu sitter det där. Jag glömmer det aldrig! Så kom gärna och fråga mig om räntor mm så kan jag räkna ut det.

Vissa saker fastnar för evigt. Vad beror det på? Hur sorterar hjärnan ut vilket som ska lagras säkert för all framtid?

…den har byggts av de vackraste drömmar, den har skapats av längtan och tro och med kärlekens djupa strömmar den slå mellan hjärtan en bro. Ibland i en stilla stund.....

Försöker minnas, tiden då allt var mer eller mindre bekymmersfritt – barndomen. Fast egentligen, visst hade man väl bekymmer även som barn, fast kanske inte så stora och allvarliga. Jag minns att min farbror alltid sa ”du som är liten har väl inga bekymmer” och jag tänkte då ” det har jag väl visst”.

Det är lättare att minnas känslor, smaker och dofter. Dofter och smaker kan sätta igång en rad av minnesbilder. Det tar en snabbt tillbaka i tiden och till speciella ögonblick. Ögonblick man trodde att man glömt bort. Men istället fans de lagrade i minnesbalken som öppnades av en doft eller smak.

Så om historieboken luktade på ett speciellt sätt, skulle vi då minnas allt bättre? Bara en fundering.

….då den timliga oron flytt. Då öppnas den gyllene porten helt sakta och stilla på glänt, och med tindrande barnaögon, se vi gryningens helga advent.

Tankar! Reflektioner! Minnen! Livet är fyllt av dessa underbara och nyttiga funderingar. Hjärnan är nog fortfarande ett stort outforskat område, även om man numera vet oerhört mycket mer än för bara femtio år sedan.

Fånga varje tillfälle till att minnas tillbaka. Våra minnen är ju vårt liv. Dessutom kan våra egna minnen ge mening och näring till våra nära och kära. För att inte tala, om hur roligt det är att plötsligt komma ihåg och minnas allt som man glömt, eller trodde att man glömt.

Jag har kommit från längtans land, där de vackra drömmarna bo, och bjuder med givmild hand, mitt hjärtas barnsliga tro......så fortsätter den och jag fortsätter att minnas tillbaka, på stort eller litet. Det är inte alltid de stora, märkvärdiga händelserna man minns, utan de saker som ”kändes” mest just då.

Kommer då att tänka på alla de gånger jag fick följa med min pappa till Konsumrestaurangen och fika. Det blev ett glas apelsinsaft och ett weinerbröd. Ett sådant där som ser ut som en åtta med vaniljkräm. Mums var det och jag gillar dem fortfarande. Dessa stunder med min pappa var speciella stunder. Vet egentligen inte varför för pappa var närvarande annars också. Men nu var det bara han och jag.

Som förälder tror man att det är de stora och märkvärdiga sakerna man gör, som barnen kommer att minnas. Men så verkar det inte alls vara. Det är de små sakerna som man kommer ihåg, allt det som kändes bra ända in i själen på det lilla barnet. Får mig att tänka på mina egna barn, vad kommer de att minnas? Hoppas att jag kunnat ge dem många speciella minnen, minnen som de kan bevara med en värmande känsla inombords.

Ingen kan se

höra

eller förstå

det bara är

orden kan inte ge

känslan som finns

ständigt gnagande

isande

ilsket

starkt närvarande

men osynlig

omvärlden lever vidare

som alltid

ständigt i rörelse

söker min egen ro

min inre balans

att kunna se

vara i stunden

inte söka rättvisa överallt

bara se och acceptera

smärtan det ger

tron att förändring sker

steg för steg

icke synbara just nu

bortom allt som nu är

ligger någonstans

det sanna

och verkliga

den del som är din

och min

då vi förstår

och inser

att någonstans finns utjämningen

att rättvisan lever!

Det smittar – skrattet

men också sura miner

att le känns bra

med både mun och ögon

sprider sig i kroppen

snabbt

härligt och ostoppbart

Vi har det alla inom oss

det lilla barnets första leende

besvaras kärleksfullt

ger en positiv feedback

När glömde vi bort det?

Att le är ingen svaghet

det är styrkan vi har inom oss

Varför tror många att kyla och hårdhet är styrka?

att inte visa känslor

är den svaghet vi fått av för lite leenden

av för lite värme och kärlek

Det vi ger – kommer tillbaka!

Karma!

Alla färger tillsammans

en palett av skönhet

tilltalande

inspirerande

livligt och närande

Fantasi och verklighet

kompletterar varandra

ödmjukt fokuserande

en svart-vit verklighet

avskärmar det varma

och inbjudande

Dofterna lyfter eller sänker

väcker eller dövar

motsättningarna regerar

gott mot ont

ljuset mot mörkret

viljan mot oviljan

svidande insikt

om verklighetens villkor

uppvaknandets insikt

över effekten av det yttre

Behovet är större

förlusten smärtsam

konflikter onödiga och krävande

Strömlinjen över det blå

fokuserande stilleben

men rörande övertygelse

vi finns i det stora

i det lilla

i allt och inget

Vi är allt

Fågelmaten är uppäten, så nu måste ny inhandlas. De små liven har varit hungriga. Förhoppningsvis kommer vintern snart att vara ett minne blott, så de kan hitta sin egen mat.

För egen del hoppas jag vintern försvinner för att jag ska kunna hitta min energi igen. Den kraft som brukar komma med solen och värmen. Bara det att kunna sticka ut näsan och konstatera att idag behöver jag ingen jacka. Bara tanken på, att det kommer att hända, gör mig lite starkare och gladare.

Dag två som pensionär. Känns faktiskt lite konstigt att se mig själv som pensionär (fast jag är ju inte ”riktig” pensionär förrän om två år – och det gör väl stor skillnad, eller?). Det har gått in i min vokabulär, men inte i känslan. Konstiga tider vi lever i, då unga blir gamla plötsligt. Jag är ju bara jag, Eva. Samma person som jag var för tjugo, trettio år sedan. Okej, det yttre kanske har genomgått lite smärre förändringar på vägen (knappt märkbara förstås), men för övrigt är jag faktiskt samma person.

Vad fasen hände på vägen?

Tack gode gud för datorer och Internet! Nu kan jag i alla fall ha kontakt med Emilia som är i USA.  Förr fick man snällt vänta på att breven kom fram och sedan vänta lika länge innan man fick ett svar. Världen har verkligen förändrats snabbt. Det finns ju egentligen inga avstånd längre. Det enda avstånd vi har idag handlar väl mest om pengar. Med pengar ligger hela världen för dina fötter.

Frågan är väl, måste vi ha hela världen för våra fötter? Hur mycket är vi redo att satsa för att uppnå detta och är det värt allt vi får offra? Idag jobbar och sliter alla familjer för att kunna tillfredsställa sina behov av både ett inre och yttre välbefinnande. Jobbat och slitit har väl människan gjort i alla tider, men den stora skillnaden är, att nu räcker det sällan med mat på bordet, tak över huvudet och lite extra pengar i plånboken. Vi sliter och släpar för allt det där, som vi tror att vi blir lyckligare av.

Hela samhället propsar på oss idéer om att vi måste ha vissa prylar för att må bra, och hela tiden dyker det upp nya produkter som vi absolut måste äga, senaste platt-teven, mobilen och datorn.

Vem är då boven? Jo, den förbaskade reklamen! Vi tror inte att vi påverkas av den, men visst sjutton påverkas vi alla – omedvetet.

Det blev visst ett riktigt gnällinlägg idag, men som ni vet så är den stora gnällgruppen PENSIONÄRER!

Ha en riktigt bra dag där ute i stora vida världen!

Ett barns glädje betyder allt

suddar bort allt annat som oviktigt – det är ballt

liten eller stor

syster eller bror

ögonen glittrar

när munnen fnittrar

att vara kär

vare sig du är här eller där

är underbart

så självklart

du är min

jag är din

vän och mor

evig kärlek hos mig bor